Det är advent, det är advent och i vart hus nu ljusen tänds

-

Det är så fantastiskt tycker jag. Runtomkring oss hänger männikor upp stjärnor och ljusstakar i fönstren och påminner om den stjärna som lyste så starkt på Betlehems himmel, en natt för mycket länge sedan. Traditionen lever vidare och låt oss aldrig glömma, detta mirakel. Att Gud blev människa.

I hundratals år innan hade man förutspått, hört profetior om att denna Messias, Guds son, skulle födas. Man var beredd, ändå kom det så plötsligt, oväntat och oförberett. Precis så känner jag inför första advent. Man vet ju att man snart är där, ändå kommer den alltid så plötsligt. Advent, redan?

Vi firar advent för att påminna oss om den väntan på Messias som människor bar i sina hjärtan. Väntan. Förväntan. Snart kommer han. Bered en väg. Bered en väg för Herren.

Visst väntar vi. Visst bereder, förbereder vi. Men för vad?

Jag har tänkt en del på detta med varför. Varför jul? För jag har hittat så många anledningar till att inte fira jul att man lätt kan börja fundera, varför firar jag jul? Egentligen?

Russinbarn

Lycka är att ha två hjälpredor i köket när man bakar lussekatter. Detta var första gången båda barnen var stora nog att baka och när det var dags för provsmakning hände något mycket märkvärdigt. Utan att ha sett någon annan i hela världen äta lussekatt innan honom (vad han är medveten om) tog lillebror bullen, stoppade ner fingrarna i den och gröpte ur russinen. Precis som man gör. MEN. Han lämnade bullen...

Redan Advent. Igen.

Med åren ändras perspektivet. Ett år är ingenting.

Mer än en kort episod av något mycket större.

Jag sträcker ut vänster hand och kan utan knep greppa tag i förra årets nyårsafton.

Bredvid mig nalkas detta årets sista dag och jag sträcker mig mot det med den andra handen.

Så står jag här, med utstäckta armar och har de båda årssluten i mina båda händer.

Och kämpar jag lite kan jag utan överdriven ansträgning pressa samman de båda sluten och varsamt packa samman de och året till en boll.

Jag tänker att det är en snöboll och låter den bli en byggsten i min lykta.

Gud är mitt ljus.

ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooEllinor, 2009

Tidigare läsare känner till min stora kärlek till skorpor. Jag går helt banans över dem.

Har ett smarrigt recept på morotsskopor med kanel, havregryn, filmjölk och annat gott. Men hur gör jag blir de jämt stenhårda och måste absolut doppas i teet. Inga att slänga fram när grannen står för dörren, precis.

Därför har jag mixrat om lite och knåpat ihop, inte fullt så nyttiga - men betydligt mer spröda - skorpor att knapra på när lusten faller på.

Kaneldoftande morotskorpor
ca 35 st.
1 dl sötmandel
2 rågade tsk kanel
75 gram smör
1 dl socker
2 ägg
½ finriven morot (ca 50 gram)
2 krm salt
1½ tsk bakpulver
4 dl kärnvetemjöl med fullkorn


Hacka mandeln. Riv moroten fint.
Rör smör och socker pösigt och tillsätt ett ägg i taget under omrörning.
Blanda kanel, salt, mjöl och bakpulver och rör ner i morotsdegget.
Forma degen till två jämna runda längder och grädda dessa i ugnen, 25 minuter.
Låt svalna. Höj ugnstempen till 200 grader.
Skär längderna i ca 1 cm tjocka skivor och lägg dem på en plåt med snittytan uppåt.
Låt dem få färg o torka lite i ugnen ca 5 minuter. Vänd dem och stoppa i igen, 5 minuter.
Kanhända är de torra och knapriga nu, i annat fall - sänk värmen till 125 grader och ställ in skorporna igen tills de är torra rakt igenom, kan ta upp till 45 minuter.
Förvara i tätslutande burk.

Välkomstbrevet!

Jag längtar efter en plats på nätet som andas stugvärme.
Där själen mår gott av att vara. Med bilder som gör att det pirrar i magen och texter som lyfter, stryrker, hjälper eller får ögonen att gråta av skratt.
För jag vandrar runt på nätet. Man gör ju det. Men jag hittar den inte. Inget knarr i dörrar på det sätt jag vill, ingen stugvärme som jag önskar. Eller också har jag blivit hemmablind.
Så därför gör jag det. Jag öppnar åter dörren för My Cup of Tea. I reviderad form.
Ingen livsskildring. Ingen dagbok. Inga dagliga inlägg. Utan en långsam blogg. För mig. Med stugvärme och spörsmål från köksbordet. Bered dig på ett inlägg då och då. På juldagen en bild på Britas mandelmusslor liggandes på röd servett på träbänken i det lilla kapellet. Den 22 en bild på godis och fullständig lycka. En tanke från kollegieblocket då och då.
Vi får se.
Välkommen tillbaka i alla fall - This is My Cup of Tea, enjoy!

EDIT: Jag vet att layouten ser lite knepig ut nu, råkade klicka på en galen knapp.
Ska be cybernisse fixa någon dag.