JUL

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

GRYMT SMART!

Igår kväll myllrade det av mammor, pappor och minst hundra bebisar hemma hos oss. Det var hemgruppen som hade julavslutning med julgodisknytis. Jättemys! Ser ni vilka otroligt proffsiga grisar vi fick smarra på!! Grymt söta.

När jag bjöd att ta om, svarade en pappa med något så grymt smart. Ha sa: "Nej tack, man ska sluta när det smakar som godast!"

DET är något jag ska ta med mig i jul, tänkte jag!!

I morse vaknade jag (en timme försent = jättebråttom till dagis) genomförkyld och totalt avlagen. Inte en enda av de 7 julklappar som är kvar har jag handlat. Inget annat heller har blivit gjort precis. Jag har bara sytt, legat på soffan och tittat i taket, och ätit enorma mängder koke kola. Och för varje smörpapper jag har knycklat ihop och slängt har jag mumlat för mig själv "Man SKA sluta när det är som godast".

Barnens rätt till en jul utan alkohol

Jag har tagit ställning för barnens rätt till en vit jul. För många är det fullkomligt otänkbart att fira något utan alkohol på gillet. Därför behövs det en motkampang. Någon som är på Barnens sida!

från kampanj.iogt.se "Barn tycker att det känns obehagligt också med måttlighetsdrickande vuxna som blir påverkade av alkohol, även om det är sällan, och även om man inte blir jättefull.
Barn tycker att vuxna luktar konstigt och inte är som de brukar när de har druckit alkohol. De som ska ge trygghet i tillvaron och som man alltid kan lita på blir skrämmande och oförutsägbara genom ett annat tonläge och yvigare gester. Det behöver inte handla om aggressivitet och våld. När vuxna blir övervänliga och sentimentala är det också jobbigt."

SKRIV UNDER DU OCKSÅ - FÖR BARNENS RÄTT TILL EN VIT JUL

Vörtbröd...

... på soffbordet? Jamen är det bäst ljus där så är det...

Otroligt roligt bröd att baka.

4 limpor

4 dl svagdricka eller porter

5 dl rågmjöl

1 msk malda pomeransskal

75 g margarin eller smör

5 dl mjölk

75 g jäst

2 dl mörk sirap

½ msk salt

(1 dl russin)

ca 1 ½ l matbrödsmjöl av vete

pensling: sirap och hett vatten

Värm svagdrickan eller portern till 60-70 grader och slå genast över rågmjölet och arbeta till en smidig deg. Täck med folie och låt stå över natten. Smält matfettet i en kastrull och slå på mjölken, värm till fingervärme. Lös upp jästen i lite av degspadet. Häll jästen och resten av degspadet över rågmjölsdegen. Tillsätt sirap, salt, pomeransskal och ev russin. Blanda väl och arbeta i mjölet med maskin eller för hand till en fast deg. Låt jäsa under bakduk ca 30 min.

Ta upp degen på lätt mjölat bakbord och dela i fyra delar som du rullar till längder som får plats på tvären i en långpanna. Pensla lite smält mattfett eller olja på brödens långsidor, så blir de lätta att bryta isär efter gräddningen.

Nagga med gaffel. Jäs under bakduk till nästan dubbla storleken, ca 30 minuter.

Grädda på galler på botten av ugnen i 200 grader i 50-60 min. Pensla bröden strax innan de är färdiga med lite sirap utrörd i lite hett vatten. Låt svalna på galler under bakduk.

Otroligt användbar...

... är denna cementklump från Village. Man kan så krasse i den, sätta halvtjocka ljus i och använda som adventsljusstake. Man kan, som jag, plantera en fin lök i ett av hålen och låta de andra agera ljushållare. Endast fantasin sätter gränser.

SNACKA ALDRIG NER DIG SJÄLV!

”Jag kan ingenting”. ”Jag är så dålig på det” ”Jag har så dålig kondis” ” Nä, jag är KAN INTE BAKA, klenorna blev helt misslyckade jag kommer aaaaldrig att bli någon bra husmor” ” Jag är så otränad” ”Jag är värdelös” ”Jag suger verkligen” ” Jag får inte till det” ”Jag misslyckas alltid” ”Åh, nu blev det fel – Jag KAN INTE”

Så lätt det är. Jag är proffs på sånt snack. Eller i alla fall var jag det. Tills någon i min omgivning fick nog och gav mig vad jag förtjänade. Han sa: Jag är inte nöjd med din inställning! Är det något man inte kan får man jobba på det. Det finns inga bortförklaringar. Snacka aldrig ner dig själv! Aldrig!
Gissa om den visste var den satt…
Men det var precis vad jag behövde höra, och det har hjälp mig oerhört.
Som nu. Klockan är snart 21 och trots att jag provat med precis allt, sover ändå inte min bebis. ”Åh, jag är en dålig mamma” ”Jag är en värdelös mamma som inte ens kan somna mitt eget barn”. Ju mer jag tänker på det, desto värre blir det och tillslut konstaterar jag: Jag är värdelös!

Det är viktigt att sätta saker i rätt proportion. Det är viktigt att försöka igen. Det är viktigt att inte ge upp. Men det viktigaste är att inte snacka skit om sig själv under vägen. Man blir vad man tänker, och när vi talar ut det, finns det. Intalar vi oss själva att vi är feta – blir vi feta. Intalar vi oss själva att vi inte kan , kan vi heller inte eftersom vi slutar försöka. Visst, inte ska man le och låtsas som att allt är bra när det inte är det. Men säg hellre då, ”Jag är ledsen över att det inte gick som jag hade velat” än ”Jag är så dålig som inte lyckades”
Nu sover min bebis efter fem timmars trötthetsgnäll och jag är så trött så jag knappt orkar skriva. Men jag är helt okey. Det är du med. Du är helt okey. Snacka aldrig ner dig själv!

Klenät på tre sätt

Klenäter, eller klenor som de säger i syd, är verkligen jul för mig. Och vill man känna jul ska man göra jul. Så i dag har jag bakat klenor. På tre sätt. Degen skall ligga i kylskåpet under natten, och vårat kylskåp passade då på att gå sönder, så degen tillsamans med fil och mjölk frös. Det pallade den såklart inte, och några vanliga klenformar var inte att tänka på. Så jag tog fram mina pepparkaksformar och stansade ut synnerligen vackra klenor. På mitt sätt. Och vem bestämmer vad som är fel eller rätt..?! :)Men de svällde inte som de skulle i oljan och blev knäckeklenor. Nästa sats blev bra!

Innandömmet blev supergoda bebisstjärnor, populära hos de små!

Att baka klenor är riktigt kul, och aldrig har jag kännt av sådan innerlig jul!

Recept finns i de flesta äldre bakböcker.

TACK MORFAR...

... Mamma och brossan för den fina fina granen! ni må tro det blev stämning när vi plockade in den i morse. Våran grabb blev så till sig att han bad om finkläder och frissa. Och i smalrandig skjorta klädde han granen med STOR vördnad. Så underbart. Nu har vi dansat in julen också. Hoppfaderallanlej!

Snyggaste julgransfoten ever inhandlades på Lagerhaus i går.

Jag drömmer om en jul hemma

Som ni säkert har förstått värnar jag mycket om familjen, om hemmet, regler och rutiner, om mat på fasta tidpunkter, att göra saker tillsammans, njuta av och se glädjen i det enkla och leva i takt med årstiderna.
Det är därför med högst kluvna känslor jag närmar mig julen. Å ena sidan, fantastiskt att under några dagar åka ner, träffa släkten och ha super nära till alla nära och kära.
Å andra sidan vill jag ju dela julen HÄR. I VÅRAT hem. Med juldagsfrukost vid samma köksbord som vi äter måndagsfrukost och onsdagsmellis kring. Med julgran som hela familjen klär tillsammans. Med ny duk på köksbordet och levande ljus i alla rum. Med hemmet fullt av släkt och vänner vid makens födelsedagskalas, som tittar, uppskattar och säger ”Åh, så fint du har gjort det” och ”Åh, vad gott du har lagat”. Med möjligheten att efter julaftonsfirandet kunna sno av sig strumpbyxorna på sitt eget dass och sätta sig i soffan med sin älskling, knäcka en nöt fast timman är sen och stolt begrunda den vackra (raktstående) granen.

På något sätt känns inte hemmet helt när ingen bor där över julhelgen. När ingen firar högtid i vardagsrummet. När rummen fylls av förberedelse men inte av det färdiga, vördnaden, högtiden. När dessa två komponenter inte får mötas.

Efter att ha grubblat, ledsnat, bett och insett att jag, vi nog börjar bli vuxna har gubben och jag klurat på en kompromiss. Vi börjar julen NU! Vi tar hem en gran som vi klär tillsammans, bakar klenäter, vörtbröd och knäck, bjuder hem vänner och ordnar med julfest. Så får det bli! En vecka av högtid och fest börjar NU!

TREDJE ADVENT

När tredje ljuset brinner vi juleklappar syr

och mamma bakar kakor och har ett fasligt styr...

Skål!

Jag brukar vanligvis ha lite svårt för tomtar (om det inte är skumgodis, förstås), men när de ser så här trevliga ut, tvekar jag inte för en sekund. Förresten flyttade ytterliggare två gamla tomtar hit i höstas. De säger Hej till publiken en annan dag!

HUSMÖDRAR PÅ FRAMMARSCH!

Är träffad mitt i prick av den här krönikan. LÄS DEN!
Men jag blir mer peppad är upprörd. Känner AMEN! HÄR KOMMER VI!! Starka och enade - ur vägen alla fiskpinnar ni har fått hård konkurrens!!
I somras däremot, då blev jag arg. Och ledsen. Jag hade skrivit en krönika för ett magasin och ombads skriva en tillhörande kort beskrivning av mig själv. Jag skrev:
"Inredningsgalen hemmafru med stor passion för loppis, rågkringlor och Ords. 16:3"
Varpå redaktören svarade:
"Jag funderar på om hemmafru är rätt ord. För de som inte känner dig vet ju inte om att du har två kids att hand om. Och i mina öron låter hemmafru ganska nedvärderande för kvinnor. Typ att det fortfarande är ett slavsamhälle för kvinnor. Även om jag absolut förstår hur du menar och att du säger det med glimten i ögat, men jag är osäker på om alla förstår det. Typ så."
Det gick en kall rysning genom hela kroppen. Slavsamhälle? Glimten i ögat? Jag var fullt allvarlig och beskrev precis den jag är. Visst, kanske inte just hemmafru var rätt ord.
Husmor är mer korrekt!
Därför blir jag peppad av den där krönikan. Folk måste börja få upp ögonen för att det finns kvinnor som vill ha ut mer av vardagen än BOB blandsaft. Som vill ha nått djupare, mer genuint. Som vill skapa med sina händer och uttrycka den person man är. Som inte finner sig i att ha ett hem identiskt med Miokatalogen sid 17. Som inte vill att någon annan ska blanda ihop MIN pepparkaksdeg, som vill umgås så mycket som möjligt med sina barn, som vill vara en av de som träffar barnet mest under dagen. Som vill odla sina egna dahlior och binda sin egen julbock av granris. Som tar tillvara på jordens resurser genom att återanvända de mandelkvarnar våra förmödrar en gång använde när de gjorde sina mandelmusslor.
EN NY GENERATION HUSMÖDRAR ÄR PÅ FRAMMARSCH - HÅLL I ER!

Om 30 år: Storbystad bonnafarmor runt 65 som alltid undrar: "Ska du ha nårra ägg?"

Det är fredagskväll och jag kör ihop degen inför morgondagens pepparkaksbak. När jag står där börjar jag drömma, fantisera. När jag blir farmor skall jag vara Farmor med stort F.
Vi ska ju ha fyra pojkar gubben och jag, vilket ju genererar i en hel massa barnbarn att vara farmor och farfar åt. Vi ska bo på en rejäl täppa i ett härligt litet gult trähus med gröna knutar och stort kök med en liten katt. Och varje år, strax före jul ska jag ha en veckas pepparkaksbak med alla barnbarnen. Tre barn åt gången blir lagom. Det blir roligt! Jag ska koka soppa och baka bröd som räcker till hela veckan (det är den enda gången på året de flesta av barnen får för sig att äta soppa - måste vara stämningen...). Så ska vi baka. Kavla och stansa ut. Och jag ska spara alla mina pepparkaksformar och då kommer de va jättegamla och flickorna kommer ääälska min fina änglaform och alltid vilja baka med den. Så blir det tjaffs. Sen får de turas om. Farfar går och granskar arbetet, smakar en kaka och berättar om när han var liten påg och bakade pepparkakor hos sin mormor och morfar, samma story varje år, för varje omgång ungar. Vi veeet, tjatar barnen. Så blir det mörk och myysigt och farfar går ut och tänder lycktorna på verandan. Det luktar pepparkaksbak långt ut på vägen där tillslut mina svärflickor kommer åkandes och hämtar hem sina telningar Jag får en julgrupp och choklad. De är så fina, mina flickor. Alla barna får med sig sina egna kakor i varsin liten burk som de har med sig från år till år. Sen är farfar och jag så trötta så vi stupar i säng. "Det är skönt och lägga sig" säger vi. God natt!

Talangfullt!

Jag köpte hobbyfärg på extrapris igår och satt dem och vår gamla brödkorg i händerna på min son, den förstfödda. Detta blev resultatet. Strålande, eller hur?!

4 December och en kelsen reflektion

Idag är det ett av årets vackraste datum, vi firar vi 9 år tillsammans och jag har fått present. Dagar som denna tänker jag tillbaka på tider som varit. Jobbiga tider och ljuvliga tider. Men det som slår mig i dag är hur mycket mer kelnsa vi var förr. Och i samma tanke tänker jag: Folk var mycket mer kelsna förr. Är det inte så? På den tiden då man skulle vänta med sex tills man var man och fru. Man klängde ju på varandra hela tiden, stod i gatukorsningar och hånglade i halvtimmavis. Fick tillsägelse av ungdomsledaren i kyrkan att vi skulle försöka hålla oss isär, i alla fall under samlingarna.

Bort med fötterna nu om du inte vill att jag ska trampa på dem. Men par i dag är faktiskt inte lika klängiga. Nu när man inte väntar med att ha sex särskillt länge... Spänningen är borta, eller i allafall mycket kort. Väntan, pirret, kelet, hånglandets tid, är förbi. Nu kör man på en gång! Kul en kvart, absolut! Men sen är spänningen borta. Krasst, javisst, men är det inte så?

Det är synd att par av idag har så bråttom. De missar så mycket. Man tror man vinner något, att få ha sex med den man älskar, men jag lovar, man förlorar så mycket mer...

Tro nu inte att jag är nån himla präkto som minsann höll på mig, eller iaf ALDRIG skulle erkänna något annat. Nono, jag gifte mig i klänning med plats för magen. Men vi väntade. Lääääänge. Därför vet jag vad jag skriver om! Jag är så tacksam och glad för de keliga, kämpiga, hånglande, skitsvåra åren!

Oavsett om man är 14 eller 29 år när man blir tillsammans, tror jag att alla förhållanden behöver gå igenom sina olika stadier. Även det barnsliga, tramsiga, hålla-handen-o-pussasaktiga. KärleksSverige hade mått bra av att låta kärlek ta tid. Det är inte för inte att det är fyra veckor advent innan julafton. Vi behöver väntan, pirret, pysslet och förväntan. Var rädd om adventstiden i ert förhållande, tids nog kommer det en julafton!

Kultrulle

Så här i inslagningstider måste jag visa upp min gyllene skatt, kultrullen. Tänk, sånt här papper hängde det verkligen bak butiksdisken på 70-talet. Detta är en rulle som blivit över från nån 70talsjul och kom i min vård efter ett projektarbete på gymnasiet. Jag och skolans kristna skolgrupp samlade in pengar och köpte sen in 700 st Streetbible som vi delade ut i julklapp till alla skolans elever. Såklart skulle de slås in fint och någons mamma sponsrade med detta julklappspapper som hon hade i källaren. Efter inslagningen delade vi på pappret som blivit över, och eftersom det var mitt projektarbete fick jag den sista biten, och ja.... det var ju en liten bit, så att säga..

Vill DU ha en bit? Säg bara till så kankse vi kan ordna det!

Adventsläsning

Under December månad läser jag gärna JULEN I MITTEN. En sådan där adventskalenderbok som fröken läste för en i småskolan. Då man fick tända det lilla ljuset som stod så fint i den egengjorda ljusstaken man tillverkat på träslöjden. Så släckte fröken lampan, satt sig till rätta på sin bekväma stol, öppnade boken, strök sin hand över bokvecket och började läsa. Och hon läste den målande texten med en sådan inlevelse att den lilla sjuåringen rös av stämning.

Jag ryser än i dag. Varje varje morgon, ända fram till jul...