Stilla ro och frid?

Idag började min mans studentkompisar prata om vad de skulle göra till jul. "Ah, jag ska jobba, det är ingen mening och va ledig nu längre, det är inget speciellt med julen" var de flestas åsikt. Det skar i hjärtat på min stackars man som är den största julenjutaren jag känner.
Men, försökte jag, alla har inte en lika fin och julälskande släkt som du. Alla är inte uppväxta med sann julero och frid. Och man behöver inte komma från en trasslig bakgrund för det. Nej, man kan vara uppväxt och fira jul i en hur reko kärnfamilj som helst med ändå ha grymt svårt för julen.
"ah, jag bryr mig inte om julen längre"
"I julklapp? Äcsh, jag vet inte, asså jag tycker inte det är så spännande med julklappar längre"
"Jag mår illa bara jag tänker på att ge mig ut och köpa julklappar"
"Fram med klapparna nu så vi får det överstökat"
"Det är en dag i morgon också"
Jag funderar över om vi blivit så tillknäppta att vi inte tillåter oss själva att njuta av vinterns högtid. Någonstans tror jag att vi alla har ett barn inom oss som vill fira och njuta av julen. Men det är för jobbigt, kräver för mycket, att knäppa upp spärren och låta de känslorna få rum. Men vad hade hänt om vi gjorde det? Hur vore det om vi försökte anstränga oss lite? För kanske finns det folk runt omkring dig som gärna skulle vilja känna av lite julero och frid.
Ja, det ÄR mycket att göra! Det KOSTAR ofta massor! Det är MÅNGA man ska hinna med! Men såvadådå? Allt det kommer ju hända vare sig vi går in med inställningen att "å va jobbigt det är med jul" eller "å va härligt det ska bli med jul" Kankse, jag säger kanske, går det liite lättare att genomlida denna högtid om vi tillåter oss att insupa doften av gran och glögg. Stillar oss och lyssnar till kyrkokören på radio. Lägger manken till och går och lägger oss i tid på kvällarna så vi inte blir så förjordat trötta. Släpper ner axlarna, kraven lite och andas ut. Inte gör det så MÄRKVÄRDIGT! Men jag säger bara kanske. Testa!
En annan reflektion över detta hittar ni här