Det är advent, det är advent och i vart hus nu ljusen tänds
-
Det är så fantastiskt tycker jag. Runtomkring oss hänger männikor upp stjärnor och ljusstakar i fönstren och påminner om den stjärna som lyste så starkt på Betlehems himmel, en natt för mycket länge sedan. Traditionen lever vidare och låt oss aldrig glömma, detta mirakel. Att Gud blev människa.
I hundratals år innan hade man förutspått, hört profetior om att denna Messias, Guds son, skulle födas. Man var beredd, ändå kom det så plötsligt, oväntat och oförberett. Precis så känner jag inför första advent. Man vet ju att man snart är där, ändå kommer den alltid så plötsligt. Advent, redan?
Vi firar advent för att påminna oss om den väntan på Messias som människor bar i sina hjärtan. Väntan. Förväntan. Snart kommer han. Bered en väg. Bered en väg för Herren.
Visst väntar vi. Visst bereder, förbereder vi. Men för vad?
Jag har tänkt en del på detta med varför. Varför jul? För jag har hittat så många anledningar till att inte fira jul att man lätt kan börja fundera, varför firar jag jul? Egentligen?