Ett uppmuntrande ord

Jag minns en morgon på gymnasiet. Jag låg lite coolt sådär och slummrade på en bänk utanför rytmiksalen. Så kommer där en killkompis och puffar på mig - Ey Ellinor... och så fortsatte han med några intervjuande frågor och babblade på en stund. Jag minns denna händelse så tydligt. För den vände min dag. Någon uppmärksammade mig, hälsade på mig vid namn, Klappade mig på axel, och ville veta saker som jag visste.
Jag älskade skolan, hade många vänneroch var nöjd och glad med tillvaron - men trots det, i behov av att bli uppmärksammad och sedd. Och det tror jag alla är, mer eller mindre. Jag tror att varenda människa vi möter om dagarna törstar efter en kram, eller en klapp på axeln.

Jag och några vänner var för en tid sedan och lyssnade på Cajsa Tengblad där hon talade om självbild - en mycket klarsynt och sann föreläsning. Precis innan det var slut nämde hon vikten av att uppmuntra varandra. "Tänk den där tjejen som jämt är så snygg och kan allting så bra, (hon man tänker är den siste att behöva uppmuntran) - TALA OM DET FÖR HENNE, det är kanske hon som behöver det som mest"
Jag har tänkt mycket på de orden sedan dess - Tala om det för henne.
I eftermiddags när jag läste vad ni skrivit om mina texter och min blogg, hoppade jag upp från stolen och dansade runt i rummet - yesyesyes - de gillar mig!! Jag blev SÅ GLAD!!
Och med den känslan kvar i kroppen skulle jag vilja skicka den vidare till er. (Svårt att avsluta här utan att det blir kliché, men.) Varenda människa vi möter om dagarna törstar efter en kram eller klapp på axeln - Våga vända någons dag!