Mor med stort M

När någon dör är det som om allt ställs på sin spets. Man ser livet från ett annat perspektiv och börjar funder på vad som egentligen är viktigt.
Jag var på besök i min barndomsförsamling i söndags. Där hölls en patentation, en minnesstund över en församlingsmedlem som tidigare i veckan gått bort. En pigg och fräsch 77 åring farmor. I talet berättade pastorn om henne som en trogen tjänare. En mor. Moren med stort M, sa han. Hon hade fyra pojkar, precis som jag (drömmer om). De levde hon för. Men vad som för mig blev om möjligt ännu starkare var hennes kärlek till sina svärdöttrar, sina flickor, som hon sa. Familjen betydde mycket, och den var hon stolt över.
Det blev så starkt. Vad som betyder något. Moren med stort M. När jag en gång dör är det så jag vill att de minns mig. Då blir jag stolt. Eller tjänaren med stort T.
Det man lämnar efter sig, är det egentligen inte det som är det viktiga nu?
När tanten på arbetsförmedlingen hånar mig för att jag prioriterat de barn som jag satt till världen. När det framställs som nonsens. När upplysta, medvetna, moderna förståsigpåare tycker synd om en för att man "måste försaka sina egna intressen, stanna hemma" - det är ju så förnedrande för kvinnor - Då ska jag minnas denna parentation.
Visst är det viktigt och nödvändigt att man utbildar sig och arbetar så att man kan försörja de sina! Men när allt kommer omkring, allt ställs på sin spets, går det inte längre att föringa föräldraskapets betydelse - se det som nonsens, en skamfläck på ens cv. Nej, när allt ställs på sin spets är det vad man lämnar efter sig som spelar roll. Om man levt för andra, eller satsat järnet... på sig själv.