Söndag

I dag är det söndag och jag sörjer verkligen att inte kunna gå till kyrkan. Eller kan och kan. Jag KAN ju klä på tre och ett halvtåringen regnkläder och stövlar, ta fika med mig och gå den timmes långa promenaden till gudstjänsten som börjar kl 10. Vi har nämligen bara en bil och den behöver pappan i familjen precis varje helg för att ta sig till och från jobbet (som ligger 7 mil bort). Innan vi fick bebis (och jag blev allt för höggravid) gick jag med storebror i vagnen, allt vad jag pallade, så gott som varje söndag. För mig tog det 35 min, så en timme hade man nog fått räkna i dag. Men har du barn, eller har hört talas om någon om har barn, kan du kanske tänka dig hur det är att ha dessa på Gudstjänst. Tänk på att det inte är söndagsskola, i en kyrka där du inte känner en kotte och barnet promenerat i en timme till kyrkan, är jättetrött och supergnällig och dessutom har du en bebis att föda och hålla tyst på. Jag börjar grina bara jag tänker på det. Mycket till Gudsgemenskap hade det ju inte blivit av. Uschannamej! Men visst, jag ska inte säg att det inte hade gått.

Vi fullständigt njöt på semestern då vi kunde gå - hela familjen dessutom.

Ibland brukar vi åka med pappa, släppa av honom på jobbet och åka på möte i våran gamla kyrka, och sen passa på att käka middag hos mina eller hans föräldrar. Där sitter ju hela släkten med tablettaskar som roar - det är bara att släppa ungen.

För jag är övertygad om att ska man hålla sin kristna tro levande, behöver man tillhöra en församling, behöver man gå på Gudstjänster. Förr trodde jag inte det. Men nu när jag själv är här, är jag övertygad! Vi behöver ett andlige hem i vilket vi kan mötas som syskon och dela tron tillsammans. Bära varandras bördor, dela livet, be och lova Gud tillsammans.
Så har du någon kyrka i närheten, men ännu inte gått dit - GÅ!