Jag blir rörd var gång vi bakar kanelbullar. Det är så vackert!Jag minns någon av de första gångerna jag bakade på egen hand. Försökte sno ihop degen sådär snittsigt som mamma alltid gjorde. Men de blev alla så hopplöst misslyckade. Vita, bleka misslyckade deghögar. Men okeydå, de får väl jäsa då, och har jag nu väl bakat ut dem får de väl ha lite ägg och pärlsocker också.
Jag skuffar in dem i ugnen och PANG så händer det. Misslyckade deghögar förvandlas till alldeles fantastiskt vackra kanelbullar. Och jag blir så rörd. Att något så fult kan bli så vackert.
I onsdags svor och förargades mina lärlingar över deras misslyckade snurror.
Vänta bara, de blir jättefina.
"VA? WOW! Har VI bakat de där???"
De opärlade bullarnas poesi.
Inlägg
aW.jpg)
5 kommentarer:
Men man ska ju inte bara se till utanskriften!
Fast man kanske ändå skulle prova att hoppa in i ugnen en stund.
Margaretha
som inte gillar bullar
du är då i sanning en riktig vardagspoet, och jag måste nog försöka rasonera min läsning här till en gång i veckan för ja blir så rackarns sugen på att baka var gång... ;)
Jag skulle kanske hällt pärlsocker på fetaost/cassewnötsbullarna men det hade nog inte hjälpt.Det mest dödbakade jag har sett.Nej det får bli fredagsmys åt skatorna istället!Mycket fina bullar!Hälsa lärlingrna!
Hillevi, du menar väl inte att DINA bullar blivit döbakade!!?? DET var vardagspoesi :) Till och med Hillevis bullar...
Förargligt på så lyxiga ingredienser..
Jag inser nu att mina mer traditionellt formade kanelbullar ligger ljusmil ifrån dina vackra poetiska skapelser! Är det någon slags ordning på krumilurandet eller är det bara slumpmässigt krumilurat?
Skicka en kommentar