onsdag, december 17

SNACKA ALDRIG NER DIG SJÄLV!

”Jag kan ingenting”. ”Jag är så dålig på det” ”Jag har så dålig kondis” ” Nä, jag är KAN INTE BAKA, klenorna blev helt misslyckade jag kommer aaaaldrig att bli någon bra husmor” ” Jag är så otränad” ”Jag är värdelös” ”Jag suger verkligen” ” Jag får inte till det” ”Jag misslyckas alltid” ”Åh, nu blev det fel – Jag KAN INTE”

Så lätt det är. Jag är proffs på sånt snack. Eller i alla fall var jag det. Tills någon i min omgivning fick nog och gav mig vad jag förtjänade. Han sa: Jag är inte nöjd med din inställning! Är det något man inte kan får man jobba på det. Det finns inga bortförklaringar. Snacka aldrig ner dig själv! Aldrig!
Gissa om den visste var den satt…
Men det var precis vad jag behövde höra, och det har hjälp mig oerhört.
Som nu. Klockan är snart 21 och trots att jag provat med precis allt, sover ändå inte min bebis. ”Åh, jag är en dålig mamma” ”Jag är en värdelös mamma som inte ens kan somna mitt eget barn”. Ju mer jag tänker på det, desto värre blir det och tillslut konstaterar jag: Jag är värdelös!

Det är viktigt att sätta saker i rätt proportion. Det är viktigt att försöka igen. Det är viktigt att inte ge upp. Men det viktigaste är att inte snacka skit om sig själv under vägen. Man blir vad man tänker, och när vi talar ut det, finns det. Intalar vi oss själva att vi är feta – blir vi feta. Intalar vi oss själva att vi inte kan , kan vi heller inte eftersom vi slutar försöka. Visst, inte ska man le och låtsas som att allt är bra när det inte är det. Men säg hellre då, ”Jag är ledsen över att det inte gick som jag hade velat” än ”Jag är så dålig som inte lyckades”
Nu sover min bebis efter fem timmars trötthetsgnäll och jag är så trött så jag knappt orkar skriva. Men jag är helt okey. Det är du med. Du är helt okey. Snacka aldrig ner dig själv!

1 kommentar:

Lotten sa...

Såå klokt skrivet! Jag håller verkligen med dig i det du skriver... jag är själv en mästare på att se mina brister istället för det jag faktiskt är bra på. Jag ser min stora pojke som börjar få sådana tendenser redan nu, i 8-års ålder.... hemskt! Jag försöker verkligen peppa dem och tala om för dem varje dag hur bra de är! Men det är svårt att föra över något bra när man själv är likadan....

Kram Lotten