Just nu är det så påtagligt att mina nära kompisar finns väldigt långt borta. Geografiskt alltså, men inte bara, somliga bor ju här runt knuten. Men nackdelen med likasinnade (kreativa och/eller småbarnsföräldrar) är att vi aldrig hinner ses. Antingen är den ene sjuk. Eller så är den andre sjuk. Och så är alla SANNSLÖST uppbokade. Det suger, ska ni veta. För i denna frånvaro av tjejfniss o långtinpånatten-samtal slår det mig hur fruktansvärt viktig del av livet ens vänner och gemenskap är. Med vänner har man roligt. Man pratar om livet. Man stöter och blöter. Man styrker o blir buren. Och när den delen av livet inte rymms i agendan händer det något med en själv. Man dör en liten smula. Slocknar lite. Blir lite skrumpen.
Bäst är att vara skrumpen tillsammans! Alla behöver någon att luta sig mot.
Inlägg
aW.jpg)
8 kommentarer:
Åh, vad jag känner igen mej.
Vänner är så viktiga
Jag har en vänninna som gått till andra sidan för ett par år sedan som jag saknar oerhört.
Så passa på, ta er tid att träffas.
Prata, umgås även om det "bara" är på telefon.
Man vet aldrig när någon försvinner för gått.
Lustigt, igår läste jag om din sambos omelett och kopplar till min hälfts "bananpannkakor" som enbart är ägg med egentligen och det passar inte mig riktigt i smaken men kanel och äpple går alltid hem. Så läser jag idag att alla nära finns långt borta. Samma här tråkigt nog. Så nu skall jag nog följa din blogg ett litet tag iaf. :-D
Jag förstår precis...Jag har drömt många gånger om att alla ens vänner och hela ens familj skulle bo inom 2 mils radie. Det hade varit såå sköööönt. Att alltid veta att man kan ta bilen/bussen/tåget/gå till den man vill och behöver umgås med för att kunna leva Ja rent utav kunna andas! Jag har lyckan att ha hela min familj inom just 2-3 mils radie,, MEN Några av mina ♥vänner♥ är de lite längre till och det märks i hjärtat,, gör lite ont,, Så JA Jag förstår dig Ellinor♥
Lena o Anna: Va skönt att det är fler som känner igen sig. Började tänka att det kanske inte var så många som tänkte o kände som jag i den frågan.
Maria: Jag har formulerat detta inlägg säkert 16 ggr, det är så skört och personligt. Men i ett av inläggen skrev jag en utopi om att under bara en månad eller så kunna ha alla i samma höghus. Så kunde jag kila ner till dig o äta kladdkaka. Och prataprataprata. Så fick du hjälpa mig när degen jäst över.
Och så kunde jag sticka upp till Lisa o dricka varmchoklad och sy bebisfiltar.
Och sen kunde jag springa in till mina älskade Växjöpinglor, sjunga stämmor och sticka afghaner. Och prataprataprata. För att sen sticka med Mia till gymmet. Åh, tänk att ha alla man älskar runtomkring sig.
Och mamma: Nä, du har inte kommenterat men jag vet ju att du läser. I ett inlägg som aldrig blev publicerat skrev jag att om du bodde här hade vi kanske sprungit på varandra på Willys. Då skulle vi säkert stått med kundvagnarna nos mot nos alldeles förlänge och pratatpratatpratat.
I himlen... En dag. Men inte nu. Men tänk...
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Åh, vad jag längtar efter att träffa dig när jag läser detta! Jag tycker också det är jobbigt med all uppbokning och sjukor... Längtar efter att livet bara ska innehålla mycket mer tid åt allt som är så viktigt, däribland ens vänner. Man får nog själv se till att det blir så.Stor kram till dig från mig, denna alla hjärtans dag!!/Linda "runt knuten"
Ellinor jag kan se oss på Willys stå och prata mjöl och nötter och en massa annat.Minns när man mötte a-mormoromorfar på maxi och vi stod där o prata,vi hade ju bara 100 meter till varandra 2,5 mil till maxi..dråpligt.
Linda: Vilken toppen ses-vecka vi har framför oss - Jippi!
Skicka en kommentar