torsdag, februari 25

Mammas bön

Så kom du. Alldeles blå, varm, hal och klippig. Du såg inte alls ut som jag föreställt mig. Du var tusen gånger finare. Och alldeles bara vår. Vår lilla bebis.

Jag minns ditt första förnöjsamma leende. Hur det upptog hela vår tillvaro. Vi kunde sitta i timmar och bara titta på dig. Du njöt av uppmärksamheten.

Du är den finaste pojke som finns. Och det är du väl medveten om.

Men någonting i mig våndas. Jag våndas över den dagen då detta snedvridna samhälles ideal kommer få dig att tvivla. Kommer tala om för dig att du måste göra dig själv dyrbar. Då du måste kämpa för att se ut som idealet kräver, måste ligga med de tjejer som ger dig status, måste ha de ”rätta” mobilnumren i din telefon. Ha de fränaste namnen som vänner på din facebook, måste synas för att finnas. Hellre ökänd än okänd.

Tänk om du då kunde komma ihåg det jag nu säger dig. Du var dyrbar innan man ens kunde se dig med ultraljud. Du var älskad innan någon visste att du skulle komma. Du behöver inte göra någonting. Du behöver inte prestera någonting. Du är så fantastiskt dyrbar och betydelsefull. Du är så unik. Jag ser många drag från mig själv i dig. Från din pappa också. Men den kombination som du är kan man inte hitta någonstans. Jag önskar att du ska bevara din originalitet. Inte låta dig förändras. Inte av någon.

7 kommentarer:

Charlotte sa...

Vilken fin önskan! Jag önskar detsamma för mina två. Allt, rätt av.
Kram C

Caroline Arnström sa...

Så fint :)

Maria B sa...

Ja hur känner inte en mor för sina barn. Jag orkar knappt tänka på allt som våra barn måste gå igenom, och jag ber och önskar att de går rak ryggade ur stormen som kallas livet, att de på något vis inte tappar fokus från sitt EGET mål och ingen annans. Jag önskar att jag kunde skydda dem för alltid...Jag kan i mitt ♥hjärta♥

Helena sa...

Vad fint du skriver, och så sant!

Lena sa...

Vad fint.
Jag fick nästan en tår i ögat.

underbaraclara sa...

nu gråter jag. tänk att det är sådär ens föräldrar känner för oss - fast vi är stora barn och besvärliga

ellinor sa...

Åh, tack för alla fina kommentarer som jag såg först nu. Och. Tårar. Ojoj.

Jag skrev inte denna text nu, utan för 3,5 år sedan. Men den håller. Jag står för den och känner just precis såhär fast ggr 10 nu.