Mammas bön

Så kom du. Alldeles blå, varm, hal och klippig. Du såg inte alls ut som jag föreställt mig. Du var tusen gånger finare. Och alldeles bara vår. Vår lilla bebis.

Jag minns ditt första förnöjsamma leende. Hur det upptog hela vår tillvaro. Vi kunde sitta i timmar och bara titta på dig. Du njöt av uppmärksamheten.

Du är den finaste pojke som finns. Och det är du väl medveten om.

Men någonting i mig våndas. Jag våndas över den dagen då detta snedvridna samhälles ideal kommer få dig att tvivla. Kommer tala om för dig att du måste göra dig själv dyrbar. Då du måste kämpa för att se ut som idealet kräver, måste ligga med de tjejer som ger dig status, måste ha de ”rätta” mobilnumren i din telefon. Ha de fränaste namnen som vänner på din facebook, måste synas för att finnas. Hellre ökänd än okänd.

Tänk om du då kunde komma ihåg det jag nu säger dig. Du var dyrbar innan man ens kunde se dig med ultraljud. Du var älskad innan någon visste att du skulle komma. Du behöver inte göra någonting. Du behöver inte prestera någonting. Du är så fantastiskt dyrbar och betydelsefull. Du är så unik. Jag ser många drag från mig själv i dig. Från din pappa också. Men den kombination som du är kan man inte hitta någonstans. Jag önskar att du ska bevara din originalitet. Inte låta dig förändras. Inte av någon.