Jag är så trött. Inom mig pågår en kamp. Vem är jag att komma till Gud med mina välfärdsproblem när så många i vår värld svälter, lider eller rövas bort.
Jag längtar, men vågar inte störa. Lägger huvudet mot mina händer och suckar ”Gud”. Plötsligt finns han bara där framför mig och Han frågar:
- Hur är det?
Jag tittar förskräckt upp och förstår på en gång. Det är Han. Det är Gud. Vad säger man?
- Äsch, det är inget, svarar jag. Jag är bara så trött.
- Ja, jag förstår det - du verkar ha mycket i dina fickor. Låt mig se.
- Nej, men det är lugnt, svarar jag och ställer mig upp. Jag ska inte klaga eller så. Jag är bara trött.
- Jo, men visa nu. Vad har du i dina fickor?
Det är tyst en stund. Jag tittar mig nervöst omkring, biter mig i läppen. Jag stoppar sakta ner handen i jackfickan, tvekar, men plockar sen upp ett splitternytt kameraobjektiv som gått sönder och inte går på garantin. Det känns pinsamt. Vad ska han säga? Jag stampar nervöst i marken och undviker Guds blick i väntan på min dom.
- Vill du att jag ska ta hand om det? undrar Gud och söker min blick.
- Va? Objektivet? Jag blir genomsvett och illröd på en sekund. Nej, verkligen inte! Du har ju så mycket svält och grejor att ta hand om. Detta är ju inget sånt. Detta kan jag absolut fixa själv!
Gud är tyst. Han håller ut sin hand. Jag ser på honom. Han verkar mena allvar. Det tar emot men tillslut lägger jag objektivet i hans hand. Det ser litet ut där det ligger i hans stora näve.
- Vad har du mer? undrar Gud.
Jag gräver i fickan och harvar upp en Saab.
- Ja, vi får inte den såld och nu behöver vi en större. En Volvo.
Gud nickar mot handen och jag lägger ner den. Puh. Det var småsten, men det känns som två cementblock lossat från min kropp.
- Nästa ficka då? säger Gud och nickar mot högerfickan. Jag plockar upp grej efter grej. Uppkörning, förlossningsrädslor, min otämjda tunga, relationer och framtidsplaner. Och när jag känner att Nu har jag plockat upp allt, säger Gud med sin varma fadersstämma:
- Ellinor, du vet att Jag vet allt. Jag kan allt och du kan dela allt med mig. Det finns inget så stort att det inte får plats i min hand. Inget så litet att jag inte bryr mig om det.
Tårarna börjar rinna. Jag kan inte rå för det. Den fasad jag dagligen kämpat för att hålla upp, både inför Gud och människor smälter till marken och kvar står jag, alldeles genomskinlig.
- Nu ska du få nya kläder, med nya fickor, säger Gud. Fast jag fyller dem med något bättre - Min himmelska frid som övergår allt förstånd och bevarar ditt hjärta och dina tankar i mig. Precis som jag lovat. Sluta aldrig vända dig till mig med vad än du har på hjärtat. Jag VILL veta alla dina bekymmer, alla dina planer, förhoppningar och drömmar. Låt aldrig någon få säga dig något annat.
Så plötsligt är jag ensam igen och undrar vad som hände. Jag känner mig lätt som en fjäder. Kampen är slut. Jag får komma till Gud. Han vill det. Det spelar ingen roll vad som händer. Jag är omsluten av Guds frid nu och vilar i Hans hand.
- Hur är det?
Jag tittar förskräckt upp och förstår på en gång. Det är Han. Det är Gud. Vad säger man?
- Äsch, det är inget, svarar jag. Jag är bara så trött.
- Ja, jag förstår det - du verkar ha mycket i dina fickor. Låt mig se.
- Nej, men det är lugnt, svarar jag och ställer mig upp. Jag ska inte klaga eller så. Jag är bara trött.
- Jo, men visa nu. Vad har du i dina fickor?
Det är tyst en stund. Jag tittar mig nervöst omkring, biter mig i läppen. Jag stoppar sakta ner handen i jackfickan, tvekar, men plockar sen upp ett splitternytt kameraobjektiv som gått sönder och inte går på garantin. Det känns pinsamt. Vad ska han säga? Jag stampar nervöst i marken och undviker Guds blick i väntan på min dom.
- Vill du att jag ska ta hand om det? undrar Gud och söker min blick.
- Va? Objektivet? Jag blir genomsvett och illröd på en sekund. Nej, verkligen inte! Du har ju så mycket svält och grejor att ta hand om. Detta är ju inget sånt. Detta kan jag absolut fixa själv!
Gud är tyst. Han håller ut sin hand. Jag ser på honom. Han verkar mena allvar. Det tar emot men tillslut lägger jag objektivet i hans hand. Det ser litet ut där det ligger i hans stora näve.
- Vad har du mer? undrar Gud.
Jag gräver i fickan och harvar upp en Saab.
- Ja, vi får inte den såld och nu behöver vi en större. En Volvo.
Gud nickar mot handen och jag lägger ner den. Puh. Det var småsten, men det känns som två cementblock lossat från min kropp.
- Nästa ficka då? säger Gud och nickar mot högerfickan. Jag plockar upp grej efter grej. Uppkörning, förlossningsrädslor, min otämjda tunga, relationer och framtidsplaner. Och när jag känner att Nu har jag plockat upp allt, säger Gud med sin varma fadersstämma:
- Ellinor, du vet att Jag vet allt. Jag kan allt och du kan dela allt med mig. Det finns inget så stort att det inte får plats i min hand. Inget så litet att jag inte bryr mig om det.
Tårarna börjar rinna. Jag kan inte rå för det. Den fasad jag dagligen kämpat för att hålla upp, både inför Gud och människor smälter till marken och kvar står jag, alldeles genomskinlig.
- Nu ska du få nya kläder, med nya fickor, säger Gud. Fast jag fyller dem med något bättre - Min himmelska frid som övergår allt förstånd och bevarar ditt hjärta och dina tankar i mig. Precis som jag lovat. Sluta aldrig vända dig till mig med vad än du har på hjärtat. Jag VILL veta alla dina bekymmer, alla dina planer, förhoppningar och drömmar. Låt aldrig någon få säga dig något annat.
Så plötsligt är jag ensam igen och undrar vad som hände. Jag känner mig lätt som en fjäder. Kampen är slut. Jag får komma till Gud. Han vill det. Det spelar ingen roll vad som händer. Jag är omsluten av Guds frid nu och vilar i Hans hand.
Texten är tidigare publicerad i ungdomsmagasinet IKON1931
Inlägg
aW.jpg)
6 kommentarer:
Inget kan nämnas och upptäckas vara utanför hans omsorg. Jag var sjuk blev frisk och under tiden var mitt sinne skyddat, min själ i harmoni. Helt otroligt. Hans nåd är för alla och min bön är att jag genom mitt liv får visa detta för de som ännu inte upptäckt. Bless you och tack för dina ord.
Pål
En aldeles underbar text med så mycket innehåll. Det vill bara till att man kommer ihåg att han finns där i stort och smått! Ha en riktigt fin helg/ Anna
En underbar sanning!Tack för det!
TACK för de orden! Behövde höra det just nu när så mycket är ovisst... För övrigt vill jag säga att det är oerhört inspirerande att kika in på din blogg lite nu och då! Du är så tapper! Kram!
/Annika i hemgruppen
Tack, jag behövde höra lite om Guds löften och om hans gränslösa nåd =) //Maria B
Vilken text! Så fin o så sann :)Gud e med även i våra vardagsbekymmer som vi bär, även om det känns som en droppe i havet. Så skönt att veta. Tänk vilken förmån!
Skicka en kommentar