En bakande och en icke bakande generation.

Vi är två olika generationers kvinnor och vi möts i förskolans foajé.
- Ellinor, jag måste få prata med dig. Vi går åt sidan.
För en tids sedan hade fröknarna fått ett gäng skorpor var och en av fröknarna, alla 50+, blev så sugna på receptet. "Tänk om man kunde baka sådana själv, det vore ju fantastiskt".
Vid flera tillfällen sedan dess har hon undrat över saker i receptet och nu stod vi här igen, fröken och jag.
- Jo, jag tänkte, du skrev att man skulle hacka hasselnötterna... Men de är ju runda.. Tror du inte de rullar iväg?
Jag blev smått överrumplad över hennes fråga, men försökte med husmodelig ömhet och respekt förklara hur jag brukar göra.
Jag vill inte göra mig lustig över hennes osäkerhet i köket - tvärtom. För efter min, tror jag, lugnande förklaring, plirade det till i hennes ögon och hon sa med pillrig inlevelse i rösten "Jag är så sugen på att göra något"
-
En helt vanlig svenssondam, mamma och mormor som vid 55+ aldrig har hackat en hasselnöt. Förmodligen har hennes egen mor hackat desto fler. Och, helt efter mina egna spekulationer, vilar det av den anledningen ett bakuppror över stora delar av denna generation. Och även över nästa. (Jag skriver stora delar eftersom jag, såklart, vet många, många kvinnor i denna ålder som gärna kokar sylt och hackar hasselnötter). Man ville minsann inte bli stående framför spisen. Utan utbildning eller egen karriär. Och föda barn. Som sin egen mor. Så därför rör vi inte en smet i köket.
-
Därför gör det mig så lycklig. Dels att jag tillhör en generation som gör uppror mot färdiglagat. Som bakar, kokar och lägger in.
Men också lycklig över att man vid 55+ vågar låta baksuget sippra ut. Låta kreativiteten som finns på insidan få uttryck. Och att våga fråga en 30 år yngre tösabit om råd. Undrar vad som kommer sippra ur mig och min generation om 30 år...