Idag tänker jag att jag ska vara glad och tacksam.
Glad och tacksam över att min ännu icke talförde son skriker.
Gapar, hojtar, sliter och drar. JAG MÅR INTE BRA, JAG ÄR HUNGRIG, JAG ÄR OROLIG, JAG BEHÖVER EN KRAM, SE MIG, HÖR MIG, RÖR MIG, skriker han.
För jag tänker, att det kanske kommer en dag då han, efter år att tjatter och skojjiga upptåg, åter kommer bli tyst. Då han, med liknande behov som idag, endast kommer rycka på axlarna åt frågan "Hur var det i skolan?"
Och när jag frågar "Hur är det med dig?" kommer han svara "Bra!" trots att jag hörde redan när han kom innan för dörren att något var fel.
Idag skriker han åtmindstone. Och nu kan jag trösta. Tillfredställa behovet genom att klappa på huvudet och blåsa på fingret. Ge honom en banan och läsa en bok.
Hoppas jag får klappa på huvudet, ialla fall någon gång under tonåren. De vill ju det. Innerst inne.
tisdag, januari 5
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
aW.jpg)
2 kommentarer:
Det kommer alltid små tillfällen då dom vill prata,så då får man ta vara på dom och ta den tiden.Skulle tro att grunden för dom pratstunderna läggs nu.Dom -tonåringarna vet att man finns där när det gäller,tror jag.Snyft vad tiden går.Alla åldrar har sin charm.
Hej mormor vid 39, vad fint och uppmuntrande du skriver. Tack. Välkommen tillbaka!
Skicka en kommentar